SANNINGEN OM KANAL 5:s KONFERENSRESAN

Tror inte det finns någon seriöst arbetande människa inom mötesindustrin som uppskattar Kanal 5:s förlöjligande av hela vår bransch?  När jag i min status på Facebook meddelade att jag skulle skriva en krönika om Kanal 5:s Konferensresan som ”nog inte skulle bli så snäll” fick jag många reaktioner. En av mötesindustrins tyngsta personer skrev så här:   

-           ”Fullständigt korkat program. Möten och konferenser är en viktig del av affärsprocesser, organisations dito. Inte ett gäng lallande fjantar som super och prasslar. Skapar en felaktig bild av en viktig och delvis vuxen näring.”

Normalt finansieras de kommersiella kanalernas program av reklamintäkter.  Men riktigt så fungerar det inte när det gäller Konferensresan. Bakom programmet finns en delfinansiär. En organisation som pumpat in 4,5 miljoner kronor i hopp om att programmet ska ”leda till ett ökat intresse för konferensbranschen”.

Organisationen heter SHR - Sveriges Hotell och Restaurangföretagare.  De är en bransch- och arbetsgivarorganisation som representerar cirka 5 500 arbetsplatser. Medlemsföretagen står för merparten av hotell- och restaurangbranschens totala omsättning.

SHR beskriver på sin egen hemsida att de ”har stor trovärdighet och gott anseende i samhället.”  Att de gör och har gjort stor nytta för sina medlemmar kan vi inte ta ifrån dem. Fram tills nu.

Hur tänkte ni här SHR?

Mötesindustrin är en bransch under stark utveckling. En av våra största knäckfrågor är egentligen att kunskapsglappet mellan oss som jobbar där och köparna är alldeles för stort. Många av oss vet man hur man skapar lönsamma möten och konferenser. Och hur man använder möten för att utveckla verksamheter och processer. Den affärsmässiga nyttan av att mötas väljer Kanal 5 att undanhålla sin publik.

Programmet är lyckligtvis ingen succé. Första avsnittet sågs av 210 000 personer men det tappade nästan 100 000 tittare till andra delen. Så man får väl hoppas att det bara är vi själva i branschen och deltagarnas närmast sörjande som tittar.

Maria Lycknert som ansvarar för satsningen från SHR:s sida säger till Dagens Media att hon varit i kontakt med Kanal 5 och att ” De är nöjda och tycker det är ett bra program”

Frågan är vad SHR:s egna medlemmar själva tycker?

Kommentera gärna!

PACKAT OCH KLART!

Idag fick jag ett mail som sa ”Vi träffas på Vår Gård imorgon!” Det var tur att just DET mailet hittade fram till mig. Jag hade nämligen förberett mig på en resa till Ekerö för att möta just den gruppen. Precis som vi bestämt när vi bokade in det i höstas.  Det hade annars kunnat bli ganska spännande. Gruppen i Saltsjöbaden och konsulten 5,5 mil därifrån  :)

Fast jag brukar alltid stämma av dagen innan med beställaren. Så det hade nog uppdagats i alla fall.
Vår Gård ett par dagar däremot ska bli spännande! Har aldrig varit där förut men är mycket nyfiken. De har en fin hemsida och vi var i final tillsammans förra året i tävlingen Årets Ametist. En tävling där man utser mötesbranschens bästa hemsida.

Har noterat att branschen – inte helt överraskande - börjar ha synpunkter på Kanal 5:s Konferensresan. I nästa nummer av Kick Off kommer en krönika som jag har skrivit om eländet.  Efter att ha sett ytterligare ett avsnitt så inser jag att det, högst sannolikt, inte blir mitt sista inlägg i debatten. Men en sak kan vi kanske konstatera redan nu: När Kanal 5 närmar sig med sina kameror är det bara att lägga benen på ryggen och springa!

KVINNOR, LEDARSKAP OCH UNDERSÖKNINGAR

Tidningen Chef publicerar i dag resultatet av en enkätundersökning som danska handelskammaren har gjort. Folk har tillfrågats om vilken typ av chef man helst vill ha. Baserat på kön och ålder som urvalskriterier.
Resultatet  är ganska skrämmande.  Om männen får välja så ska chefen vara en 45 årig man eller äldre. Och när kvinnorna väljer så visar det sig att de flesta av dem (över 66 % ) vill ha en mogen man som chef. Ännu värre är det för unga danskar i karriären. Bara 1 % av de 1500 tillfrågade vill helst ha en chef under 30. Länk till artikeln 

Undersökningar är spännande. Media älskar att vila sig på dem i lite mer känsliga frågor. Som det här med kvinnliga och manliga chefer till exempel. Där ”tycks” det väldigt lite annat än på de politiska ytterlighetskanterna. Så man berör ämnet med statistiska rapporter istället. Precis som jag gör nu.

Det engelska marknadsundersökningsföretaget One Poll publiceras ofta. Bl.a. en undersökning som gjordes i England som visade att av 2000 tillfrågade britter så skvallrade alla om sina kollegor. Värst utsatta är cheferna. Så långt inte så mycket att förvånas över. Men undersökningen visade också att 20 % av dem avskyr sina kollegor?! Orsakerna för det skiljer sig mellan män och kvinnor. Män ser sina hatobjekt som lata eller oförtjänt framgångsrika. Kvinnor däremot ser de kollegor de inte gillar som hot eller betraktar dem med avundsjuka.

Jag kommer att återkomma i det ämnet! För det här med kvinnor, hot och avundsjuka är intressant!  Men när jag gör det så kommer det att bli i form av kvinnornas egna historier. Ingen mer statistik! 
Varje år möter jag nämligen -  i mina uppdrag - många framgångsrika kvinnliga chefer. Jag tränar också årligen cirka 200 unga, blivande ledare i just ledarskap. 50% av dem är kvinnor och alla har de en spännande historia att berätta. En historia som inte alltid syns i medierna.

Välkommen att följa med på resan in i verkligen bortom undersökningarna!

OFTA I CENTRUM MEN ALLTID ENSAM

Jag är en sån där person som nästan alltid är omgiven av människor. Ofta står jag i centrum för andras uppmärksamhet. Som konsult och kursledare är det så. Och även om jag använder en pedagogik som gör deltagarnas inlägg intressantare än mina egna och ofta leder genom dem, så är de ändå fokuserade på mig. De tolkar vartenda ansiktsuttryck i mitt ansikte.

Det är inget konstigt med det. Precis så fungerar alla grupper när de får en ny ledare eller sätts i en ny situation. I ett nytt sammanhang.  Jag vet det. För det är bland annat sånt vi lär ut på våra ledarskapskurser. Gruppens initiala beroende till ledare.

Många av grupperna jag möter arbetar tillsammans dagligen. En del träffar jag för att de vill ha en bra start på ett nytt projekt. De vill på ett tidigt stadium bestämma sig för hur de ska vara mot varandra för att undvika framtida konflikter. Sätta lite spelregler och gör osynliga regelverk synliga.
Andra träffar jag för att de hamnat i jobbiga situationer, mönster eller konflikter som de behöver hjälp att ta sig ur.
Oavsett vilket, så lever vi tight ihop medan vi jobbar.
Ofta, väldigt ofta, blir resultatet att de lämnar mig i en djup och enig känsla av lycka. Lycka av att få vara tillsammans. Lyckan av att ha vuxit ihop till en trygg grupp. Eller lyckan av att ha insett hur enkelt det faktiskt var att lösa det svåra.

När de lämnar mig då känns det ibland ensamt.
När de i sin innerliga lycka får åka hem och fortsätta uppleva den medan jag rustar mig för att möta nästa nya grupp.

En del grupper gör en lång resa tillsammans med mig. Det händer att det känns som om hela universum rör sig. De grupperna är det svårast att skiljas ifrån. Det händer ibland att jag gör mig ärenden till just de kvarter där de har sitt kontor. Bara för att få ett tillfälle att ”titta in”. För att få insvepas av den där varma känslan som de känner inför varandra men som också spiller över. På alla oss som kommer i deras närhet.

Det är också det som är mitt jobb. Att utveckla grupper till en sådan mognad att inte bara de själva utan också alla i deras omgivning känner av det.
Det finns nämligen en affärsmässig aspekt av det här också. Attraktiva grupper genererar bättre business än grupper som inte trivs så bra tillsammans.

Nåt att tänka på kanske?