Jag är en sån där person som nästan alltid är omgiven av människor. Ofta står jag i centrum för andras uppmärksamhet. Som konsult och kursledare är det så. Och även om jag använder en pedagogik som gör deltagarnas inlägg intressantare än mina egna och ofta leder genom dem, så är de ändå fokuserade på mig. De tolkar vartenda ansiktsuttryck i mitt ansikte.
Det är inget konstigt med det. Precis så fungerar alla grupper när de får en ny ledare eller sätts i en ny situation. I ett nytt sammanhang. Jag vet det. För det är bland annat sånt vi lär ut på våra ledarskapskurser. Gruppens initiala beroende till ledare.
Många av grupperna jag möter arbetar tillsammans dagligen. En del träffar jag för att de vill ha en bra start på ett nytt projekt. De vill på ett tidigt stadium bestämma sig för hur de ska vara mot varandra för att undvika framtida konflikter. Sätta lite spelregler och gör osynliga regelverk synliga.
Andra träffar jag för att de hamnat i jobbiga situationer, mönster eller konflikter som de behöver hjälp att ta sig ur.
Oavsett vilket, så lever vi tight ihop medan vi jobbar.
Ofta, väldigt ofta, blir resultatet att de lämnar mig i en djup och enig känsla av lycka. Lycka av att få vara tillsammans. Lyckan av att ha vuxit ihop till en trygg grupp. Eller lyckan av att ha insett hur enkelt det faktiskt var att lösa det svåra.
Andra träffar jag för att de hamnat i jobbiga situationer, mönster eller konflikter som de behöver hjälp att ta sig ur.
Oavsett vilket, så lever vi tight ihop medan vi jobbar.
Ofta, väldigt ofta, blir resultatet att de lämnar mig i en djup och enig känsla av lycka. Lycka av att få vara tillsammans. Lyckan av att ha vuxit ihop till en trygg grupp. Eller lyckan av att ha insett hur enkelt det faktiskt var att lösa det svåra.
När de lämnar mig då känns det ibland ensamt.
När de i sin innerliga lycka får åka hem och fortsätta uppleva den medan jag rustar mig för att möta nästa nya grupp.
När de i sin innerliga lycka får åka hem och fortsätta uppleva den medan jag rustar mig för att möta nästa nya grupp.
En del grupper gör en lång resa tillsammans med mig. Det händer att det känns som om hela universum rör sig. De grupperna är det svårast att skiljas ifrån. Det händer ibland att jag gör mig ärenden till just de kvarter där de har sitt kontor. Bara för att få ett tillfälle att ”titta in”. För att få insvepas av den där varma känslan som de känner inför varandra men som också spiller över. På alla oss som kommer i deras närhet.
Det är också det som är mitt jobb. Att utveckla grupper till en sådan mognad att inte bara de själva utan också alla i deras omgivning känner av det.
Det finns nämligen en affärsmässig aspekt av det här också. Attraktiva grupper genererar bättre business än grupper som inte trivs så bra tillsammans.
Det är också det som är mitt jobb. Att utveckla grupper till en sådan mognad att inte bara de själva utan också alla i deras omgivning känner av det.
Det finns nämligen en affärsmässig aspekt av det här också. Attraktiva grupper genererar bättre business än grupper som inte trivs så bra tillsammans.
Nåt att tänka på kanske?
Viktigt och Bra arbete du och ditt Team utför Mimmi!! Er Ö Äventyrens Ö och hela ert koncept kan ni verkligen vara stolta över. Att synliggöra det osynliga är alltid spännande och viktigt. Det höjer och fördjupar ju kvaliteén på alla former av kommunikation. Flera människor borde ge sig hän till detta i vår forcerade tid. "Tid" är ju det enda vi har egetligen !! Lycka till med allt och bloggandet här, Mimmi ! Kram AC
SvaraRadera